Phu, kan äntligen pusta ut...
Igår vaknade vi som vanligt, Roger hade ringt hela helgen som en galning för att få en tid till operation av sitt ben, men varje gång blev det ett: Tyvärr blir inte idag heller, har kommit in alldeles för många akutfall... Man skulle kunna tro att det är vinter o halt ute med tanke på alla som går o ramlar... (sa även sköterskan som Roger talade med...)
Men igår morse blev det lite panik, jag skulle lämna snäckan på dagis kl 8.30 o själv jobba mellan 9-17 o precis när vi skulle gå så ringer Rogers mobil....Du har operationstid kl 11....så det blev att ringa till jobb o fråga om det gick bra om jag kom in när jag lämnat Roger på ortopeden, han kan ju inte köra bil med det gigantiska gips han fått...det gick bra så det var skönt. Agnes lämnades på dagis o medan jag lämnade henne så gjorde Roger sig klar för operation.
Släppte av Roger utanför, hade önskat att jag kunde följa med han in så han slapp vara själv där inne...men jag fick inte av honom jag var för nervös o det hade gjort honom mer nervös... Agnes kände nog oxå att något var på gång för hon ville inte lämna Roger, hon hann ut i hallen sen sprang hon tillbaka in till Roger o skulle pussa honom, så höll hon på ett bra tag...sen satt hon o var ledsen i bilen o sa min pappa, min pappa. Jag sa till henne att pappa ska bara träffa farbror doktorn o att han kommer att vara hemma ikväll igen.
Men inom mig fanns klumpen, jag var själv fruktansvärt rädd, operationen är i sig en rutinoperation för en normal människa, men nu är det så att Roger är inte normal i det avseendet...han är hyper allergisk mot mediciner, bedövningsmedel mm, han tål typ inget...kan inte ens ta bedövning hos tandläkaren... Skulle han få i sig något han inte tål så är det ödestigert.....så därför min rädsla....
Operationen skulle vara 1 timme, sen uppvak o efterkontroll. Zenitha hade sagt att hon kunde hämta honom så jag slapp gå ifrån jobb, super, även om jag hade velat vara där för honom, men hade nog varit svårt med en 2-åring som inte vill som vi vill alltid...
När klockan började närma sig 15 utan att jag hört något så kände jag klumpen bli större o större...ingen rolig känsla i magen, man kände sig totalt maktlös...
Man märkte nog på mig att jag inte hade helt fokus på jobb...men var helt klart bättre o jobba än o sitta hemma o bara vänta.
När jag hade en liten paus vid 15.30 så ringde jag Zenitha o hörde med henne om hon hört något från han...men icke, hon började oxå undra...men man intalade sig att dom hade naturligtvis ringt om något hänt....men varför ringde aldrig telefonen....nu hade det ju gått 5 timmar.... Hade operationen blivit försenat pga något annat akutare, men då borde Roger skrivit ett sms o berättat tycker jag....hmm.
Zenitha fick Rogers personnr, hon skulle ringa till sjukhuset o kolla hur läget låg till.
5 minuter senare så ringer hon....VAR LÄMNADE DU ROGER? Ehhh va, utanför ortopeden, varför det? Enligt vakten så fanns han inte på sjukhuset, han var inte inskriven någonstans....
Nu kändes mina knän plötsligt fruktansvärt svaga...1000 scenarior spelades upp i huvudet under 1 sekund....o frågan som poppade upp var: Hur sören kan man bli av med en 1.88 cm lång kille på kryckor...
Telefonsamtalet med Zenitha bröts, hon var tvungen o lägga på för hon kom hade sjukhuset i andra luren...
När hon ringde upp igen så hade hon fått 3 nummer o prova så hon skulle återkomma snart igen.
Nu var kl nästan 17...min mobil väntade fortfarande på ett inkommande samtal från Roger.........
Jag ville bara gråta, men var tvungen o försöka hålla ihop, ville inte att snäckan skulle se mamma knäckt...
2 min innan jag skulle gå hem från jobb fick jag samtalet jag väntat på, dock inte från Roger. Zenitha hade fått tag i Roger o även pratat kort med han...han var yrvaken sa hon o hon hade fått reda på att det uppstått komplikationer men hon visste inte mer...
Phhhuuu vilken lättnad!!!!!! Men än var han inte hemma o jag hade själv inte pratat med han...
Hämtade snäckan o 18.33 kom det efterlängtade samtalet, dom var på väg hem nu. Hela jag skakade, var spänningarna som släppte...
När han kom hem så berättade han vad som hänt...
När läkarna hade öppnat upp så hade som sett att det var allvarligare än dom tidigare trott, brottet på hälsenan satt inte där det brukar utan längre upp under vadens muskelfäste, så det blev hej o godnatt för Roger....det som skulle klaras av på 1 timme med lokalbedövning blev en operation på 5 timmar med sövning...
Där fick vi svaret på varför han inte kunnat ringa.....
Hoppas jag ALDRIG ALDRIG får uppleva denna ovissheten igen!!!
Tycker så grymt synd om honom nu, smärtan han har är olidlig enligt han o hans smärtgräns är HÖG...
Gips ska han ha i 2 veckor, sen blir det en ortos (liknar en stor slalompjäxa), allt som allt så blir rehabtiden 26 veckor....med andra ord ett halvår....lider med min älskling!!!!
KRYA PÅ DIG MIN ÄLSKLING!!!!
