Fram till en kall februari, närmare bestämt fredagen den 13 februari har jag alltid sagt att jag aldrig har haft otur på fredagen den 13:e....Det ändrades efter den dagen....
Det var en kall dag, jag hade haft min häst Timo i 14 dagar drygt... Timo var en 5-årig galopphäst (engelskt fullblod) som gjort sitt på tävlingsbanorna. Men under den korta tid som han tävlade så var han en vinnare, sprang in närmare 600 000 på 20 starter.
Med andra ord...han var som en formel 1 bil.....något jag inte riktigt var van vid efter ett lååångt uppehåll av ridning....lååångt uppehåll = mååånga år....
Nu tänker säkert någon...vad sören skaffar hon sig en sådan häst...jag räddade han helt enkelt från en säker död....jag fick han gratis (första felet....man ska ALLTID betala en liten summa om så bara 1 kr, annars betyder det otur...) Mitt mål var ju helt klart o kunna rida han ordentligt.
Vi började skritta o trava varje dag i ridhuset, gick jätte bra, kändes super! En dag...rättare sagt fredagen den 13 februari (dagen innan alla hjärtans dag) tyckte Sussie att jag kunde hänga med henne ut i paddocken o skritta av Timo (hade ridit i ridhuset innan)...tvekade men sa okej, det fixar jag!
Jag fixade det oxå...fram tills en granne med två halv galna hundar kom gående...hundarna sprang vilt omkring (fortfarande var allt lungt för mig...), men så hörde jag att han visslade till hundarna i en speciell hundvisselpipa...hann se Timos öron spetsades, hela kroppen under mig blev som en pinne, sekunden senare så hade han kommit upp en sjuk fart...det gick alldeles för snabbt i den paddocken...kändes som han låg ner i kurvorna.... Till en början klamrade jag mig fast, men ju mer jag klämde ihop desto fortare sprang han....Fick inte stopp på han vad jag än gjorde, tappade stigbyglarna o han var på väg mot ett av hinderna som stod där...min enda tanke var, jag ska inte hoppa några hinder, jag måste AV! Jag tänkt att om jag glider av så kanske det funkar....alla dessa tankar händer på bråkdelen av en sekund....
Han hoppar naturligtvis inte något hinder, han hade aldrig hoppat hinder innan... Smärtan var intensiv när kroppen (ryggen) träffar den frusna paddocken när huvudet träffar ser jag blixtar som går från hjälmen o ner i marken, fick en väldig pisksnärt där.... luften försvann oxå....
Ser i periferin Timo skena runt runt mig, Sussie fick försöka skydda mig där jag låg annars hade han nog sprungit över mig...
Började känna efter hur ont jag hade....SHIT vad ont jag hade, jag kunde inte röra mig...jag började rulla bara för o känna var det gjorde ont medans Sussie stod sidan om o skrek att jag skulle ligga still... Vet inte hur länge jag låg där ute, men det var ett bra tag. Timo fångades in, jag bad dom andra bara låta mig ligga o ta igen mig ett tag så skulle det nog bli bra.... Men det blev inte bättre. Jag bad grannen (han med hundarna) o Sussies pappa hjälpa mig upp så jag kunde sätta mig på bänken utanför paddocken (var ju sjukt kallt o ligga där på marken...).
Under dom 10 meterna som det var ca gick allt i svart/vitt rutmönster framför mina ögon....svimmade om vartannat innan jag äntligen kom till bänken, väl där återfick jag en någorlunda normal hudfärg....
Blev raka vägen in till akuten (om jag inte varit så förbannat envis så hade nog en ambulans o inget rörande varit det bästa...men envis som man är, inte alltid en fördel....)
Kunde inte röra mig, kunde inte sitta, stå....hade så sjuuuukt ont!
Kommer in i ett undersökningsrum, en läkare klämmer o känner, o jag lovar....han fick sin arm vriden (som man gjorde när man höll på med 1000 nålar eller vad det kallades för...) För när han tryckte på en punkt så kom en smärta jag nog ALDRIG har kännt förr....o aldrig hoppas få uppleva...
Blev röntgen, en vanlig röntgen o en kontraströntgen dock hände det inte denna dagen utan vi fick åka hem med några 1grams alvedon o en tid till röntgen dagen efter... Vi hade kunnat åka in till Malmö men jag valde att komma dagen efter...(ännu ett mindre bra val), sen kan jag tycka att i denna situationen är det inte rätt av en läkare o ge en patient ett val när dom inte visste om något var allvarligt skadat. Om kunde inte röntga denna fredagen då kl var över 22 o all personal gått hem...
Nåväl jag tog mig genom natten o kom dagen efter till röntgen, skelettet hade klarat sig, men han sa att hade jag tagit emot med händerna så hade båda armarna förmodligen brutits... Nu var det ju ryggen som tog smällen....o det är ju inte bra alls....
Kontraströntgen gick bra, var lite obehagligt när kontrastvätskan gick in i kroppen, var nästan säker på att jag kissade på mig....så jag knep allt jag kunde...
Resultatet var en blödning vid ena njuren, det förklarade den enorma smärtan....men blödningen skulle självläka men kunde ta tid (vid en större blödning hade en operation behövts...).
O tid tog det, jag var sjukskriven i 3 veckor, var totalt sängliggande, kunde inte röra mig den första veckan. Hade starka smärtstillande tabletter som inte hjälpte, kunde inte vända mig i sängen, kunde inte gå på toa, behövde hjälp dygnet runt. Kunde inte sova pga smärtan...såfort man kommit i en bra ställning i sängen o började somna in så rörde man sig 1 mm o så var smärtan ett faktum.... Inte många timmars sömn....
Många tankar kom över en....tänk om jag inte kan gå normalt igen....varför hade jag så grymt ont i nacken, har dom missat något....
Den andra veckan var fortfarande smärtan förskräcklig, tog över 15 min för o komma ur sängen...jag fick rulla av den...kunde inte sätta mig ner från stående, kunde inte resa mig från sittandes/liggandes, högerbenet lydde inte mig...det var helt borta...så lite orolig var man allt....
Sista veckan av sjukskrivningen såg likadan ut som den andra o hur jag skulle kunna börja jobba på måndagen vecka 4....så blev en veckas ytterligare sjukskrivning pga av att mitt jobb var fysiskt, hade varit en omöjlighet att fixa det. Blev körd till jobb för att överlämna mina papper (mamma körde mig) och även för att prata lite med dom, dom undrade hur det var med mig. Dom fick nog en chock när dom såg mig o i vilket dåligt skick jag var i...
Höger ben lydde fortfarande inte, jag fick lyfta in benet när jag skulle in i bilen....hjärnan ville inte skicka någon signal ner till benet som sa LYFT BENET...
Dåvarande chefen sa några mindre bra valda ord....han menade att ridsport var en alldeles för farlig sport o borde inte vara tillåtet om man har ett jobb.... Då sa jag att det kan ju hända saker när man spelar fotboll, handboll mm, o att vid denna tiden hade ett flertal dödsfall hänt just inom olika sporter där aktörer segat ner o dött.. Då säger han....Men dom dör iallafall, då slipper företaget betala ut sjuklön innan försäkringskassan går in..... Med andra ord, hade varit bättre om jag dött för då hade dom sluppit betala ut sjuklön..... Jag höll mig men när jag kom utanför dörren så stortjöt jag... (Han är inte kvar som chef, dock tyckte alla jag skulle anmält det, men dum som man är så gjorde jag inte det, jag orkade helt enkelt inte....
Vecka 4 av sjukskrivningen började benet så smått lyda, sakta men säkert kunde jag lyfta benet från 1 mm till några centimeter. Tog ytterligare ett antal veckor innan benet fungerade normalt men jag var tillbaka på jobbet vecka 5. Tur man hade många stöttande kolleger!
Hur gick det då med nacken....jag har fortfarande besvär, o lär ha det resten av mitt liv.... när jag är trött eller om jag är kall så får jag en fruktansvärd "nackhuvudvärk", börjar i nacken o går som en kniv upp i huvudet ner i båda armarna, när den kommer kan jag lika bra släppa allt o gå o lägga mig, för jag blir obrukbar... Dock har jag lärt mig hantera det bättre, vet hur jag inte ska sitta stå mm, har hittat sätt o undvika den men några gånger funkar inte knepen. Huvudvärkstabletter hjälper numer något men långt ifrån helt, ibörjan hjälpe det inte alls...
Min älskade Timo som nu betar på dom evigt gröna ängarna....jag ägde han i över 2 år efter olyckan och jag lägger ingen skuld alls på han, han blev bara rädd. Jag försökte några gånger rida på han igen, men jag var för rädd o kan kände det vilket gjorde att han ville busa....ville inte sluta på samma sätt igen...Sussie däremot red han med glädje! Dom nya ägarna hade han i 2 år ca sen funkade det inte längre, han skadade sig hela tiden , han hade kontant ont så dom tog avgörandet.
1998-2007 el 2008 (är inte helt 100%)! Älskade vän, Älskade Timo!!!
PS...jag kom upp på en häst igen o kunde känna mig säker...har till o med hoppat hinder, men det tog tid!!!
Iallafall denna fredagen den 13e gjorde jag o Agnes absolut ingenting....solen sken men vi var tvungna o hålla oss hemma....jag hade inga kläder som var rena eller torra...
På grund av min allergi så var jag nämligen tvungen att tvätta om ALLA kläder nu utan sköljmedel.... (Än har utslagen inte försvunnit, smörjer med kortisonsalva och har även köpt receptfria allergipiller) Vet inte om något av det har hjälpt, lite kanske, men vaknade inatt av att jag höll på o klia sönder halsen isömne.....
Nu ska jag ta denna fruktansvärt kliiga kropp o gå o lägga mig....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar